Johannas bajsblogg

Jag har hört att du träffat någon. Jag har hört att hon är allt jag inte var. Och jag hör att du är säker nu. Jag vaknar med den tanken varje dag. Och jag hör att hon är den rätte. Ja, de säger att du verkligen menar det. Och jag skäms för att be, jag skäms för att gråta. Mitt hjärta är ditt att förstöra, låt din vän få veta. Och jag skäms för att säga att du är kvar i mig. Skratta åt det, för då kommer jag kanske över det. Mina vänner säger: "Vakna upp! Och sluta tänk på det". Men vad vet de? Du är någon annan än jag närmare. Och jag hatar att jag älskar dig, och jag älskar dig så mycket att jag hatar mig...

Jag har endast haft en uns av hemlängtan medan jag varit borta. Det var igår. Jag längtade inte hem till Stockholm. Jag längtade hem till dig. Längtade och saknade. Man tycker att jag borde sakna familjen, vännerna och allt annat underbart svenskt, men det gör jag inte. Kanske beror det på att det är saker som jag vet kommer att finnas kvar när jag kommer hem igen. Du är det enda jag förlorat på grund av denna resa. Och jag saknar dig. Jag saknar dig så. Jag saknar dig så att jag blir arg. Varför i helvete kan jag inte bara gå vidare? Jag menar, det var helt sjukt längesedan nu. Jag fattar inte.
Usch.

Hur kan nån tro på evig kärlek?